Jag brukar le inombords (det syns nog även ofta utifrån) när jag ser hur många tappar hakan av förvåning när jag talar om att jag fick mina första symtom på Parkinsons sjukdom för över 30 år sedan. Som tur är så är det ovanligt att man, som jag, får den sjukdomen redan i tonåren så jag förstår att folk blir förvånade. Jag ska erkänna att de förvånade blickarna gör mig glad. Jag tolkar det som att jag lyckats hålla mig i rätt bra skick genom kombinationen att ha en Parkinson som försämras ovanligt långsamt, en stor portion envishet och en massa hårt arbete. (more…)
Inspirerad av att just ha lyssnat på det senaste avsnittet av Vårdmaktpodden, i vilket Tobias Perdahl samtalar med Johan Eriksson, head of specialists på Google. De talade bland annat om innovation, om bristen på patientperspektiv inom sjukvården och om teknikens möjligheter. Jag fick en timmes intressant lyssning med nya perspektiv och intressanta tankar, lyssna du också! (länk till avsnittet här).
Jag blev också frustrerad av deras diskussion. Jag bokstavligen kastades mellan hopp och förtvivlan när jag hörde Johan så tydligt peka på teknikens möjligheter för att jag samtidigt känner så smärtsamt väl till den enorma trögheten i vårt svenska välfärdssystem. Ett aktuellt exempel från min egen verklighet:
Fot (with a view) i högläge med kylpaket av fryst spenat i frottéhanduk
Förra söndagen trampade jag snett i en trappa på landet, det gjorde rejält ont i en tå på högerfoten. Jag blev irriterad på mig själv, väldigt onödigt att kliva snett men olyckor inträffar.
Jag utövade första hjälpen på mig själv: Foten i högläge, kyla skadan med ett paket fryst spenat (man tager vad man haver…), avvakta och observera, tån blev snabbt blå. Förnyad bedömning efter ungefär en timme: Tån ser inte bättre ut, snarare tvärtom.
Vi skulle snart packa in oss och katterna i bilen för hemfärd och jag bedömde inte läget som mer akut än att jag kunde söka vård på hemmaplan. Jag ringde 1177, blev kopplad till en husläkarjour hemma på Södermalm som rekommenderade ett besök på min lokala närakut, där man har röntgenutrustning. Vi åkte hem från landet och maken lämnade av mig och 15-åringen vid närakuten innan han åkte vidare mot hemmet för att lasta ur bilen.
Jag tog mig försiktigt in på närakuten, glad att jag redan hade en käpp att stödja mig på och väldigt glad för 15-åringens sällskap. Jag hade väldigt ont, det kändes som att det “klickade” i tån när jag gick och jag var nästan gråtfärdig. Vi fick vänta 10-15 minuter innan sjuksköterskan i inskrivnings-kassan ropade upp mitt turnummer. Jag förklarade vad som hade hänt, hon lyssnade och kollade i datorn hur många som redan var inskrivna och väntade på att bli undersökta. Hon konstaterade att klockan var för mycket för att resultaten från röntgen skulle hinna bli klara innan stängning så jag blev hemskickad och tillsagd att komma tillbaka nästa morgon. Maken kom och hämtade oss och jag tog det väldigt försiktigt när jag gick från bilen in till lägenheten.
Måndag morgon var tån ilsket svart-blå (jag har foton men besparar er den synen), smärtnivån var fortsatt hög och den klickande känslan i tån var kvar. Jag fick återigen skjuts till närakuten och var på plats strax efter att de öppnade för dagen. Jag blev ganska snabbt inskriven och blev tillsagd att vänta på att bli inkallad till ett undersökningsrum. Efter en snabb och effektiv undersökning av en läkare som gav ett kunnigt och kompetent intryck fick jag gå vidare till röntgen.
Efter mer väntan på flera olika ställen före och efter röntgen blev beskedet från läkaren att tån var bruten och den tejpades ihop med nästa tå av en likaledes kompetent sjuksköterska. Makens “taxiservice” fick stå till tjänst ännu en gång och resten av dagen tillbringade jag med foten i högläge.
Nästa dag gick jag in på www.minavardkontakter.se, loggade in i min journal och kunde läsa läkarens noteringar, se bild till vänster. Som väntat kunde jag dock inte se röntgenbilderna så jag var glad att jag hade bett att få dem hemskickade innan jag lämnade mottagningen. I fredags fick jag en CD med DICOM-filer från röntgen-undersökningen av min fot. DICOM står för “Digital Imaging and Communications in Medicine” och är ett speciellt format för röntgenbilder och liknande som bara kan läsas av speciellt anpassade datorprogram. Detta skulle jag förmodligen inte ha vetat om jag inte studerat på Karolinska Institutets internationella master program i hälsoinformatik. Nu visste jag att jag bara behövde ladda ner en gratis DICOM-läsare, öppna mina filer och exportera till lämpligt bildformat. Resultatet kan ses här nedan.
Nu kanske du undrar varför jag ville ha mina röntgenbilder, jag är ju inte läkare. Har jag verkligen någon nytta av dem? Det har jag verkligen. Jag har redan visat dem för en god vän som är läkare och för min kiropraktor. De har båda kunnat ge mig specifika råd baserat på bilderna som jag kan använda för att förbättra min egenvård av skadan. Och detta är viktigt:
För vården så tar arbetet slut när jag lämnat mottagningen och journalföringen är avklarad. Men för mig så är det då det verkliga arbetet börjar!
Så många frågor, dels av mer allmän karaktär: Hur mycket värktabletter bör/kan jag ta? Paracetamol eller ibuprofen eller en kombination? Hur mycket kan/bör jag gå/stödja på foten? Är det rimligt att det gör såhär ont?
Men också frågor mer specifika för mig och min situation: Hur påverkas den brutna tån av min parkinson? Stämmer min känsla att när jag är nära nästa dos av parkinsonmediciner så gör tån mer ont? Vad kan jag göra för att så mycket som möjligt hålla igång rörligheten i min högra fot, som redan var väldigt stel till följd av min parkinson?
Och den för mig allra viktigaste: Hur stor är risken att skadan förvärras om jag skulle få en kraftig freezing-of-gait episod när jag är ute och går?
Om jag då har tillgång till så mycket information som möjligt, inklusive röntgenbilderna, så har jag mycket större möjligheter att kunna hitta svar på mina frågor utan att behöva ta upp vårdens tid (och även slippa passa telefontider och annat).
Tillbaka då till poddavsnittet som fick mig att skriva detta blogginlägg: Hur hade bättre insikt i patientperspektivet och smart användning av teknik kunnat förbättra “patientresan” för mig och min tå?
Logistik: tänk om det hade funnits en tjänst där jag kunde göra val baserat på typ av skada/hälsoproblem och var jag ville söka vård. Jag kanske till och med skulle kunna ladda upp ett foto av min skadade tå. Tjänsten kunde då ha talat om för mig att min typ av skada borde röntgas, vilka vårdmottagningar i min närhet som har röntgen och som är öppna nu. Jag kunde även ha fått information om väntetiderna på de olika mottagningarna och en indikation på sannolikheten att jag skulle hinna få hjälp innan stängningsdags.
Synen på patienten: Jag är väldigt glad för att alla landsting har infört Journal på nätet. Det gör bland annat att jag har stöd för minnet. Jag kan gå tillbaka och kolla vad det var läkaren sa när jag blir osäker på grund av att jag hade så ont under besöket. Men varför denna halvmesyr? Varför inte även inkludera röntgenbilder och liknande? Vad är det för mening att skicka hem en CD med filer som man behöver ha specialkunskaper för att komma åt? Är röntgenbilder för svårt för patienter att hantera? Och slutligen:
Ersättningssystemen: Jag får ofta känslan att i vården ser man det som att målet med verksamheten är att leverera vård. Detta trots att det i hälso- och sjukvårdslagen tydligt står att “målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa”. Jag är övertygad att alla som jobbar i vården menar väl och vill jobba på ett sätt som mer går i linje med lagen. Men tyvärr, som Johan Eriksson också påpekar i poddavsnittet, om man inte mäter välmående och hälsa så kan man inte ersätta på rätt sätt. Som det är nu så är ersättningen för arbetet i vården uteslutande baserade på att, på olika sätt belöna leverans av vård, och då är det leverans av vård som blir resultatet.
Vi behöver omgående börja utforma och testa ersättningssystem som belönar insatser som stöder patienters egenvård. Både patienten och vården måste vinna på att vi patienter i större utsträckning tar hand om oss själva och inte söker vård. För att klara framtidens utmaningar måste vi gå
från vårdmakt till patientmakt!
Jag medverkade i P1:s hälsojournalistiska program Kropp & Själ den 17 april 2018, se beskrivning och länk nedan.
Johans dotter har diabetes. För att göra vardagen uthärdlig har han kopplat hennes insulinpump till en dator som automatiskt ger insulin, utan att berätta för dotterns läkare.Johan har byggt datorn genom att läsa manualer på internet, det finns ingen godkänd produkt på den svenska marknaden med samma funktion.
Ordet spetspatient kom in i svenska akademins ordlista 2017, det handlar om patienter och anhöriga som är mycket pålästa och tar vården i egna händer. Att patienter blir mer delaktiga, är en utveckling som är tydlig inom flera områden i vården. Just nu pågår ett projekt inom psykiatrin med så kallad självvald inläggning, patienten själv bestämmer när den vill läggas in och skrivas ut.
Om utmaningar och fördelar med att patienter och anhöriga tar makten över vården.
Gäster: Anna Olivencrona, läkare och ordförande i barnläkarföreningens delförening för endokrinologi och diabetes, Karin Hampus, Läkemedelsverket, Heide Stensmyren, Läkarförbundets ordförande och Sara Riggare, forskare och spetspatient.
Jag är väldigt stolt över att blivit omnämnd i radioprogrammet Spanarna! Det var den 1 september 2017 som Per Naroskin nämnde mig och ordet spetspatient, se beskrivning och länk nedan.
Per Naroskin: Spetspatienter i fronten
Nu talar man inte bara om hård- och mjukvara utan också “våtvara”. Men vad är det och vad gör den
Som mångårig kronikerpatient har jag ett väldigt stort personligt intresse att vården fungerar men jag har för länge sedan tröttnat på debatten om det ska heta “patientcentrerad vård” eller “personcentrerad vård”. För mig som patient är det så väldigt mycket viktigare vad vården faktiskt innehåller än vad man väljer att kalla det. (more…)
Jag är glad och stolt över att varit den första gästen i Tobias Perdahls Vårdmaktpodden, den 29 november 2016, se beskrivning och länk nedan.
Vårdmaktpodden inleds med Sara Riggare, en stark och inflytelserik patientaktivist, som själv insjuknade i Parkinsons sjukdom och blev forskare på Centrum för Hälsoinformatik på Karolinska Institutet för att kunna bli en tolk och brygga över avståndet mellan forskare och patienter.
Under en helg i november 2015 var Stockholm platsen för ett nytt (för Sverige) och innovativt initiativ för träning för Parkinson. Narva boxningsklubb hade tillsammans med Parkinson Stockholm och mig bjudit in den portugisiska sjukgymnasten/fysioterapeuten Josefa Domingos för att erbjuda boxarna på Narva utbildning om Parkinsons sjukdom och dessutom prova-på träning för Parkinson Stockholms medlemmar. Det var en succé, som filmen nedan visar.
Nu letar vi efter sätt att kunna erbjuda regelbundna träningspass speciellt för personer med Parkinson, genom sponsring eller andra sätt. Om du har något förslag, kontakta mig via: contact@riggare.se.
Jag medverkade i P1:s hälsojournalistiska program Kropp & Själ, se beskrivning och länk nedan.
Du kan kontrollera din sömn, mäta blodtryck och EKG eller ta reda på lunchens näringsvärde. De senaste åren har marknaden för hälsoappar i mobiltelefonen exploderat. Vad ska vi med den insamlade datan till? Och hur kan vården dra nytta av den digitala utvecklingen? I framtiden kommer sjukvården att kunna använda sig av den data som vi samlar in genom våra telefoner, tror Gary Wolf, som är en del av nätverket quantified self, en rörelse för människor med intresse för egenmätningar världen över.
Även om vården släpar efter i den tekniska utvecklingen görs försök för att ta fram appar som kan hjälpa patienter med svåra sjukdomar. Doktoranden Sara Riggare, som själv har parkinson, har utvecklat en app som hjälper parkinsonpatienter att mäta stelhet genom att röra vid mobilskärmen. Idag är det många ärenden som går att sköta via telefonen, men vissa saker kräver ett möte ansikte mot ansikte, som att gå till doktorn till exempel. Men sedan i våras har det blivit ändring på det, vi har besökt Sveriges första virtuella vårdcentral.
Som mångårig kronikerpatient har jag ett väldigt stort personligt intresse att vården fungerar men jag har för länge sedan tröttnat på debatten om det ska heta “patientcentrerad vård” eller “personcentrerad vård”. För mig som patient är det så väldigt mycket viktigare vad vården faktiskt innehåller än vad man väljer att kalla det. 
