(This post is also available in English: LINK)
Jag har deltagit i bokstavligt talat hundratals samtal och möten med forskare, vårdpersonal, företag, myndigheter, konferensarrangörer och andra som vill involvera patienter. Här har jag samlat 12 argument som jag har hört när jag frågat om erbjudandet inkluderar någon form av ersättning (plus ett bonusargument, som jag tror är den verkliga orsaken till att patienter så ofta förväntas arbeta gratis).
Låt oss först säkerställa att vi pratar om samma sak:
Primär eller sekundär patientmedverkan?
När jag föreläser eller presenterar om patientmedverkan lägger jag alltid lite tid i början på att säkerställa att vi menar samma sak. Om det handlar om hur man engagerar patienter att delta i forskningsstudier eller kliniska prövningar kallar jag det primär patientmedverkan. När det handlar om att få patienters synpunkter på upplägg och/eller processer i studier eller kliniska prövningar för att förbättra dem för kommande deltagare använder jag begreppet sekundär patientmedverkan. Jag har skrivit om detta tidigare ⇒ länk till inlägg.
Många organisationer, forskningsfinansiärer, myndigheter och andra runt om i världen uppmuntrar, främjar och till och med kräver i allt högre grad sekundär patientmedverkan i ansökningar och projekt. Och det är vad detta inlägg handlar om: sekundär patientmedverkan.
Jag vill också påpeka att samma principer gäller när patienter engageras för att förbättra vårdprocesser eller vårdmiljöer, medicintekniska produkter, bedömning av forskningsansökningar, medverkan på konferenser med mera.
Här är 12 argument jag har hört för varför patienter inte ska få betalt:
(redigering: nu med fem bonusargument, baserade på kommentarer och återkoppling, mellan argument 12 och 13)
Argument 1: “Detta är frivilligt engagemang, inte arbete”
Föreställ dig ett projektmöte där en forskare, en läkare, en projektledare — och en patient — alla bjuds in för att förbättra studiedesignen. Mötet har en agenda, bakgrundsmaterial skickas ut i förväg, och alla förväntas läsa in sig, tänka igenom eventuella frågor och bidra med genomtänkta synpunkter.
Forskaren, läkaren och projektledaren deltar inom ramen för sin betalda arbetstid. Patienten beskrivs som “volontär”.
Ändå är förväntningarna desamma: komma i tid, vara förberedd, dela med sig av sin expertis och bidra till beslut som projektet är beroende av. Den enda verkliga skillnaden är hur insatsen benämns — och om den ersätts.
Motargument
- Uppgifterna är definierade, schemalagda och efterfrågade av organisationen → detta är arbete.
- Ideellt engagemang initieras av individen. Här är det systemet som initierar.
- Detta är organiserat kunskapsarbete, inte volontärarbete.
Argument 2: “Ersättning hotar oberoendet”
Föreställ dig samma möte där alla får betalt för sin tid — utom patienten, som får höra att ersättning skulle kunna göra hens synpunkter mindre oberoende. Underförstått blir perspektivet mer trovärdigt om det är obetalt. Märkligt nog ifrågasätts aldrig de avlönade professionellas oberoende.
Motargument
- Alla andra i rummet får betalt utan att deras oberoende ifrågasätts.
- Transparens kring ersättning ökar trovärdigheten.
- Oberoende säkras genom transparens, inte genom utebliven ersättning.
Argument 3: “Men forskare (läkare, sjuksköterskor osv.) gör ju detta utan betalning”
Nej, det gör de inte. Dessa aktiviteter sker oftast inom ramen för anställning, under betald arbetstid, och bidrar till meriter, nätverk och karriärutveckling. Det som ser obetalt ut ingår i ett system där tid, status och långsiktiga fördelar redan är ersatta. Patienter förväntas däremot bidra helt utanför en sådan struktur.
Motargument
- För professionella sker detta inom betalda roller och betald tid; för patienter gör det inte det.
- Dessa aktiviteter bygger karriär och meriter för professionella — patienter får ingen motsvarande nytta.
- Det som ser obetalt ut för personal stöds ändå av lön, status och infrastruktur; patienter står utanför alla tre.
Argument 4: “Det finns ingen budget för att betala patienter”
Här hänvisas till ekonomi, som om budgetar vore naturlagar snarare än uttryck för prioriteringar. Samma projekt hittar utan problem pengar till lokaler, fika, konsulter och personaltid — vilket visar att problemet inte är brist på pengar, utan vad organisationen väljer att se som viktigt.
Motargument
- Budget speglar prioriteringar, inte begränsningar huggna i sten.
- Samma budget rymmer konsulter och kommunikationsinsatser.
- Om det inte finns i budgeten är det för att det har prioriterats bort.
Argument 5: “Det är så administrativt krångligt”
Här pekar man på skatteblanketter, betalningssystem, försäkringar och upphandlingsregler som om de vore oöverstigliga hinder. Samma administrativa system hanterar dock rutinmässigt arvoden till konsulter, föreläsare och externa experter. Det handlar inte om verklig komplexitet, utan att systemet aldrig byggdes med patienter i åtanke som kunskapsaktörer.
Motargument
- Systemet hanterar redan konsultarvoden och ersättningar.
- “Krångligt” betyder att organisationen inte anpassat sig till patienter som medverkande.
- Administrativa system ska anpassas till verkligheten — inte tvärtom.
Argument 6: “Vi vill inte skapa ‘professionella patienter’”
Här finns en oro för att vissa patienter blir för erfarna, för insatta i forskning och vårdprocesser, och därmed mindre “autentiska”. Det märkliga är att i alla andra sammanhang ses ökad kompetens och återkommande medverkan som något som höjer kvaliteten.
Motargument
- Det som beskrivs är kompetensutveckling.
- Vi ifrågasätter inte “professionella forskare”.
- Kompetenta patienter är en tillgång, inte ett hot.
Argument 7: “Vi ger patienter en chans att bidra till forskning / framtida patienter / sin egen grupp”
Detta ramar in medverkan som en förmån till patienten snarare än ett bidrag till projektet. Möjligheten att delta framställs som ersättning i sig, vilket döljer värdet av det patienten faktiskt tillför.
Motargument
- Att bli inbjuden är inte ersättning när verkligt arbete efterfrågas.
- Att kalla det en “chans att bidra” gör efterfrågad expertis till en tjänst, inte ett bidrag.
- Det är oetiskt att skuldbelägga patienter, som ofta lever med sjukdom och ekonomisk utsatthet, att arbeta gratis.
Argument 8: “Patienter får ju själva nytta av att delta”
Detta är ett särskilt provocerande argument: att patienter inte behöver ersättning eftersom de kan få hälsofördelar, ökad förståelse eller motivation. Med den logiken skulle ingen som upplever sitt arbete som meningsfullt eller lärorikt behöva lön.
Motargument
- Forskare får också personlig nytta i form av lön och karriär.
- Personlig nytta utesluter inte att något är arbete.
- Egenintresse diskvalificerar inte arbete — isåfall skulle ingen få betalt.
Argument 9: “Ersättning kan locka fel sorts patienter”
Detta bygger på antagandet att ekonomisk motivation gör deltagande mindre genuint. I praktiken innebär det att bara de som har råd att arbeta gratis kan delta.
Motargument
- Detta argument används aldrig om professionella.
- Ersättning möjliggör deltagande för dem som annars inte har råd.
- Utan ersättning rekryterar man bara ekonomiskt privilegierade patienter.
Argument 10: “Patienter vet inte tillräckligt om det vi gör för att få betalt”
Här sägs att patienter saknar den tekniska kunskap som krävs för att motivera ersättning. Men patienter bjuds in just för att de har en annan typ av kunskap — om att leva med sjukdom, navigera vården och se sådant professionella missar.
Motargument
- Patienter bjuds in för det de vet som professionella inte vet.
- Man ersätter bidrag och tid, inte akademiska meriter.
- Om deras kunskap inte är värdefull borde de inte vara där.
Argument 11: “Vi har aldrig betalat patienter tidigare”
Detta bygger på vana. Men historien visar mest hur saker har fungerat tidigare — inte om de fortfarande är rimliga.
Motargument
- Tradition är inte ett argument i kunskapsutveckling.
- Patientmedverkan handlar just om att förändra tidigare praxis.
- Historisk praxis är orsaken till att patienters kunskap inte tagits tillvara.
Argument 12: “Alla patienter vill inte ha betalt” / “Alla kan inte ta emot ersättning”
Detta gör en individuell situation till en generell regel. Att vissa kan eller vill arbeta gratis betyder inte att det ska vara normen.
Motargument
- Individuella preferenser ska inte styra systemet.
- Möjligheten att tacka nej till ersättning är rimlig; frånvaron av ersättning är det inte.
- Ett system som bygger på vem som har råd att arbeta gratis exkluderar andra.
Dessa ytterligare skäl har lagts till som ett resultat av kommentarer och återkoppling:
Bonusargument 1: “Vi kan inte betala dig men du får fantastiska kontakter genom att tala på vår konferens”
Här försöker man få synlighet och nätverkande att uppfattas som en ersättning i sig. Det bygger på antagandet att exponering, kontakter eller prestige är tillräcklig betalning för förberedelsetid, resor och att dela med sig av sin expertis. I själva verket speglar det ett mönster där patienter förväntas byta verkligt arbete mot fördelar som främst gynnar arrangören.
Motargument
- Exponering och nätverkande ersätter inte tid och expertis.
- Professionella talare ombeds sällan att acceptera “kontakter” i stället för arvode.
- Om föreläsningen skapar värde för konferensen förtjänar den riktig ersättning.
Bonusargument 2: “Vi kan inte betala dig men du får använda vår app/AI-bot/system gratis”
Här försöker man omformulera tillgång till en produkt eller tjänst till en form av ersättning. Patientens tid och expertis behandlas som något som kan bytas mot förtur på användning av ett verktyg. I praktiken förskjuter detta relationen från samarbete till obetald produkttestning, där patientens bidrag skapar värde för företaget eller projektet utan ekonomiskt erkännande.
Motargument
- Tillgång till en produkt är inte ersättning för professionell insats och tid.
- Detta gör patientmedverkan till obetald användartestning.
- Om verktyget har verkligt värde ska det erbjudas utöver rimlig ersättning — inte i stället för den.
Bonusargument 3: “Vi kan inte betala dig, men kan du inte samla in pengar själv för att täcka dina kostnader och sedan arbeta gratis?”
Detta lägger det ekonomiska ansvaret för att möjliggöra deltagandet på patienten, medan alla andra får betalt från projektets budget. Det gör medverkan till ett personligt finansieringsproblem och flyttar över resursansvaret för projektet till den person vars kunskap efterfrågas.
Motargument
- Om bidraget är tillräckligt viktigt för att efterfrågas är det tillräckligt viktigt för att budgeteras.
- Att be någon samla in pengar för att få arbeta gratis vänder upp och ned på vem som ska finansiera projektet.
- Ingen annan medverkande förväntas ordna egen finansiering för att få delta.
Bonusargument 4: “Vi vill gärna betala dig — men hur?” (följt av tystnad)
Det börjar med välvilja: beröm för din insats och en uttalad vilja att ersätta dig. Du skickar faktura eller uppgifter som efterfrågas — och sedan händer ingenting. Månader går. Ett år senare blir du varmt inbjuden igen eftersom ditt tidigare bidrag var “så värdefullt”, medan den gamla ersättningen fortfarande är obetald.
Motargument
- Obetalt tidigare arbete bör regleras innan nytt engagemang efterfrågas.
- Goda intentioner utan uppföljning är i praktiken detsamma som att inte betala.
- Om en organisation kan hantera avtal och betalningar för andra kan den göra det för patienter.
Bonusargument 5: “Om du inte vill göra det så hittar vi någon annan som vill”
Detta bygger på att vissa patienter, av engagemang, passion eller nödvändighet, fortfarande är villiga att arbeta gratis. Fokus flyttas från rättvisa till utbytbarhet, som om frågan inte handlade om värdet av insatsen utan om någons vilja att acceptera obetalt arbete.
Motargument
- Detta urval gynnar dem som har råd att arbeta gratis, vilket inte behöver vara de som är bäst lämpade att bidra.
- Att det finns personer som är villiga att arbeta gratis gör inte att obetalt arbete är etiskt.
- Att någon annan också kan göra jobbet minskar inte värdet av ditt bidrag.
Argument 13: Det outtalade grundskälet
Den verkliga, outtalade anledningen är troligen:
“Om vi börjar betala patienter så medger vi att deras kunskap är arbete. Och det utmanar den rådande kunskapshierarkin.”
Detta handlar inte om pengar. Det handlar om vems kunskap som värderas (epistemisk status).
Motargument
- Ja — det är just det som är poängen.
- Om patienter bidrar till kunskapsproduktion är de kunskapsaktörer.
- Ersättning är ett organisatoriskt erkännande av detta.
- Detta handlar om hur vi ser på kunskap, inte om pengar.
En formulering att avsluta med
Antingen är detta ett verkligt bidrag till forskning och vårdutveckling — och då ska det ersättas.
Eller så är det symboliskt deltagande — och då bör vi vara ärliga med det.
Vilka av dessa har du hört? Har du hört andra argument för att inte betala patienter? Skriv gärna i kommentarsfältet.